Aktuellt

Efter att Skönhetsrådet diskuterat de större frågorna kring Slussen, Albano och Förbifart Stockholm handlar många ärenden om mindre förtätningar av ytterstaden.  Det är alltid en balansgång mellan att bidra till fler bostäder, en mer livaktiv miljö i ytterstaden gentemot att försvara de värden som redan kan finnas på plats.

I stort är ändå processen nödvändig, det kommer att bli fler bostäder i ytterstaden.  Detta är en fråga som berör många vanliga stockholmare, ändå handlar ofta stadsplaneringsdebatter om höga hus. Det är lite svårt att förstå dem som envisas med att vilja bygg höghus i innerstaden. Varför laga något som inte är trasigt?

Skönhetsrådet är Albano som man redan yttrat sig om. Rådet har sagt att området mellan Roslagsvägen och Roslagsbanan och Universitet mycket väl kan passa för att utveckla vetenskapsstaden och binda samman de stora institututionerna som KI, KTH och Universitet.

Slussenfrågan väcker fortfarande känslor, i den bästa av världen skulle tunnelbanan och Centralbron vara nedgrävda och en tunnelbana utbyggd till Nacka. Det skulle radikalt förändra möjligheterna att göra Slussen attraktivt. Idag är den en avvägning av kommunikation, ekonomi och estetik. Den nuvarande Slussen bör rivas, men duger det nuvarande förslaget? Stockholmarna är inte ense.

Fokuseringen på kollektiv-, cykel- och gångtrafik är naturligtvis av godo, liksom förberedelser för trafik med båtar och spårvagnar. Den stora bussterminalen under Katarinaberget löser en del knutar. Cykelbanan bredvid tunnelbanan är en bra lösning på cykelträngseln. Den låga delen av Slussen med större vattenytor och att man därmed tar bort de enorma betongmassorna är en fördel. En del anser att betongen är en del av näset mellan Södermalm och Gamla stan som bör bevaras. Men varje tid lämnar sitt vittnesmål och Slussen behöver öka kapaciteten för att släppa ut vatten för att förhindra eventuella framtida översvämningar i Mälaren. Det behöver inte vara dåligt och Stockholm stad har i sin Översiktssplan betonat vattnets roll för stadens karaktär. Oftast välkomnas ju större vattenspeglar. Det borde man göra även här.

Mindre bra är de hus som planeras framför KF-huset och Glashuset på Stadsgården. Det skymmer och förändrar Stockholms anlete på ett mindre smickrande sätt. Det finns många frågetecken till de glasade husen på Södermalmstorg, vad ska de fyllas med och hur transparenta blir de egentligen? Parken kring Katarinahissen är anslående, men blir den livfull? Hur kul är det att vandra i motvinden en grå novemberdag på väg till, ja på väg till vad egentligen. Parken slutar ju i ett intet.

Se mer skönhetsrådet

Den nya boken ”Den glömda historien -  om svenska öden och äventyr i öster under tusen år”  handlar om hur hela Finska viken en gång uppfattades som en naturlig del av Sverige och hur många svenskar som levde där och om deras dramatiska liv och öden. Det handlar allra mest om nittonhundratalet när svenskar ännu var beredda att ”dö för Viborg”, den svenska stad som idag ganska få svenskar ens vet var den ligger. En del av dessa människor lever än idag. En av poängerna med boken är att visa att vi alla alltid lever i historien, som ett resultat av det som skett, vi är produkter av vår historia. Det kan låta som en självklar plattityd men min erfarenhet säger mig att många människor uppfattar sig själva och vår tid som fristående från det som skett. Det gäller häpnadsväckande många beslutsfattare och opinionsbildare. Se författare. Se Norstedts

Intresset är stort inte minst från de kvarvarande svenska minoriteterna i Finland och Estland, bland annat har jag medverkat i den finlandssvenska teven i Helsingfors, på Finlandshuset i Stockholm och mött estlandssvenskar, se Svenska Odlingens Vänner.  Det blir resor till Gävle, Göteborg, Katrineholm och Stockholm förstås för att berätta mer.

Positiva rescensioner och priset från Finland hjälper naturligtvis till.

Vitterhetsakademien beslutade i maj att till John Chrispinsson sin förtjänstmedalj i silver för hans arbete att ge publik spridning av humanoira, främst med avseende på historievetenskaperna.

Det var en mycket stor ära att få ta emot en medalj av en akademi som är fylld av så många kloka, intelligenta, lärda, sympatiska och humoristiska människor. Möjligen var det omdömeslös av dem att ge mig medalj, men jag blev så glad och lycklig. Att ta emot medaljen i Riddahuset inför de kungliga akademierna gjorde mig faktiskt knäsvag.